Ursprunglig.
Av de få uppgifterna att döma växande i åkrar, på lättare sandiga jordar, också i sand på bangård.
I tre kartblad kring Hangvar på norra Gotland har T. Karlsson endast två noteringar, vilket tyder på att den här var ovanligare än övriga underarter (undantaget ssp. boreale). Underarten har inte särskilt eftersökts under Projekt Gotlands flora. Det finns belagda äldre fynd från fem lokaler i fyra socknar. Spetstrampört bedöms i Smålands flora (Edqvist & Karlsson 2007) troligen vara en gammal kulturföljeslagare. Kanske gäller detta även Gotland.
Första fynd
Gotlands Botaniska Förening (1994) i Förteckning över Gotlands kärlväxter. Troligen representerar en av de former av trampört som Englund (1942) redovisar från havsstränder, ”mer på öppen sand och ruderat”, ssp. rurivagum. Tidigast samlad i Visby (P. Jonsson i S det. T. Karlsson 1994, på samma ark även ssp. aviculare; etiketten är avklippt vid årtal, men andra belägg av Jonsson är tagna 1855).
Utbredning
Mindre allmän (?), 1 kartblad, 2 km2-rutor.
Lokaler
uppgifter sedan 1983:
– Hangvar, 300 m NNV Lunds i kornåker, 1993 (16723- 64167- TK; TK i S); 200 m N (något mot O) Kvie, såmista i veteåker, 1992 (16711- 64171- TK).
Äldre uppgifter (kollekter i S det. T. Karlsson 1994):
– Hemse, bangården på bar sand, 1913 (C. Lindman i S).
– Visby, se primärfynd.
– Bro, Eriks, 1920, 1928 (TV i S); Sorby, 1920 (TV i S).
– Stenkyrka, nära kyrkan på en trädesåker, 1906 (F.R. Aulin i S).