Ursprunglig. Nymans (1842) notering från Lummelunds bruk gäller säkerligen ssp. aquilinum. Ännu för några år sedan växte denna underart i skogen längs vägen ovanför bruket, upp till 2,2 m hög. I övrigt sent observerad på Gotland och kanske förbisedd vid Projekt Gotlands floras inventeringar; de första lokaluppgifterna kom inte in förrän efter ca 10 års inventeringar. Svår att avgränsa från taigaörnbräken genom att mycket högvuxna mellanformer förekommer. Står grön senare om hösten än taigaörnbräken, ofta långt in i november.

Sandig barrskog eller blandskog, även i skog på torvjord i f.d. myrmark. Något kustbunden utbredning. Johansson kommenterade (1897) att örnbräken växte mest på sandjord. Detta passar bättre in på slokörnbräken än på taigaörnbräken. Kanske var slokörnbräken relativt vanligare på Johanssons tid, men att döma av antalet äldre belägg har slokörnbräken inte heller tidigare varit den vanligare underarten på Gotland.