blåmålla

Larsson 1851.

678 Chenopodium glaucum L.

The species s. str. (subsp. glaucum) is restricted to Eurasia (and further spread there by man) but introduced and naturalized in N. America. The subsp. salinum (Standl.) Aellen is native in western N. America and introduced eastwards. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. II, p. 142 and map 133). On the southern hemisphere some different subspecies occur, probably indigenous there. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 133.

Blåmålla är ursprunglig men kulturgynnad och i likhet med de flesta andra mållor även kvävegynnad och konkurrenssvag. Den växer dels på tånggödslade havsstränder, dels vid gödselstackar och i anslutning till gödselplattor med utrinnande gödselvatten. Någon gång kan man se den på ruderatmarker och kraftigt gödslade vallar.

Antalet inlandslokaler minskar numera genom att djurhållningen upphör på mindre gårdar och genom att gamla tiders gödselstackar ersatts med moderna gödselbrunnar.

Publicerad som Chenopodium glaucum - blåmålla

Sälls. kvävegynnad gödselstadsväxt under stark tillbakagång. Det låga antalet fynd i Närke genom tiderna tyder på att den mestadels varit ovanlig trots att Hartman (1866), med bistånd av Hofberg, ansåg den vara täml. allm. i västra Närke. Möjligen var dock blåmållan betydligt vanligare än idag i det gamla bondelandskapet med dess rika förekomst av bl.a. gödselstäder.

Förr var de gödselimpregnerade stadsgatorna en viktig växtplats för blåmållan. Numera har en annorlunda hygien skjutit tillbaka arten till de allt färre gammaldags brukade gödselstäderna. Utanför dessa förekommer den nu i utlagda gödselhögar och i nygödslade trädgårdsland och på tippar.

Gammal bofast art.

1977 känd från 23 lokaler på Mälarslätten och sju i Skogslåglandet I båda regionerna troligen något men endast obetydligt vanligare. Äldre lokaler framgår av kartan, på några av dem nog kvarlevande. Ymnig också på nordliga lokaler (särskilt 40 och 44), varför den låga frekvensen ovan Mälarslätten till en del kan antas bero på ofullbordad spridning (Jämför Chenopodium rubrum). Den skandinaviska totalutbredningen antyder dock, att arten missgynnas av temperatutklimatet i (särskilt Övre) Bergslagen. Utbredningstyp: S2.

Införd med barlast, tillfällig. - 5 (4).

Blåmålla anses ursprunglig på havsstränder där den växer på driftvallen, precis i strandlinjen eller ibland direkt på sandstranden. Växten klarar salthaltig mark och kan ses på låglänta, gyttjiga stränder med skonor. Idag är blåmålla vanlig i kvävepåverkade ruderatmiljöer såsom gödselhögar, jorddeponier, stentippar, gamla grustag, komposter och rötslam. Den växer även på gårdsplaner, vid ladugårdar och i trädgårdsland. I betesmarker hittas blåmålla där djuren trampat och gödslat marken som vid vattenhål eller i uppkörda traktorspår. Ibland växer den i åkrar med fodermajs och potatis. När grävarbeten sker kan en fröreserv aktiveras och blåmålla dyker upp.

Blåmålla har ökat tydligt sedan Sterner (1938). Speciellt har den blivit mer frekvent på stränderna där den möjligen gynnats av de ofta frodiga driftvallar som idag är en vanlig syn längs stora delar av kusten. Lägg märke till hur spridd blåmålla är på sandreveln längst nere i söder, Ås sn. Än idag är gödselhögar en vanlig syn på Öland och nästan alltid kan blåmålla hittas i närheten av dem. Växten har även gynnats av den eutrofiering av landskapet som skett. Som sig bör saknas växten på Stora Alvaret förutom vid ett par alvarbyar. Förr fanns inga fynd norr om Borgholm men idag har växten tagit sig ända upp till Böda sn; norr om Borgholm är fynden än så länge något glest utspridda. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig ökning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Såvitt känt finns endast vanlig blåmålla subsp. glauca på Öland. Den närstående amerikansk blåmålla subsp. salina har längre bladskaft (åtminstone halva bladskivans längd) och blad som är vasst tandade. Den har inkommit till Norden bland annat med solrosfrö från Nordamerika.

Gammal, bofast.

Troligen sent inkommen med hamntrafiken.
Mycket kvävegynnad art med tre huvudtyper av lokaler: havsstränder, gödselstäder och välgödslade åkrar. På havsstränderna växer den på tång eller (ofta) i lerjord på sten- eller grusstränder; på betade strandängar finner man den i skonor. I det inre av Gotland finns den på gödselstäder vid ladugårdar och gödselhögar ute på åkrar, vallar och beten. Någon gång uppträder blåmålla i massbestånd på en trädesåker eller på vall. På en aktuell lokal, Burgsvik i Öja, är den inkommen med importerat kolgrus.

Under 1800-talet blev blåmålla funnen bara på tolv lokaler, av vilka sex var hamnplatser. Englund (1942) antog därför att blåmålla inkommit tämligen sent till Gotland med båttrafiken och sedan spritt sig vidare. Hans utbredningskarta visar 24 inprickade växtplatser. Under Projekt Gotlands flora har arten noterats från 56 växtplatser på havsstränder, främst på huvudöns sydvästra delar. Från de hamnplatser där blåmålla påträffades under 1800-talet har den däremot nu försvunnit. I det inre av Gotland spred sig arten i stället markant under 1900-talet. Nästan hälften av lokalerna fanns i kulturpräglade inlandsmiljöer, varav en på betad sötvattensstrand.

Blåmålla är en gammal kulturföljeslagare, som är starkt kvävegynnad och framför allt växer runt ladugårdar, vid öppna gödselstäder, på jordhögar, vid avfallsanläggningar och ibland på tånggödslade havsstränder. Förekommer ibland i stor mängd, där man lagt ut rötslam på nyanlagda gräsytor. Den kraftiga minskningen sedan förra inventeringen beror förmodligen främst på förändrad gödsel- och sophantering.

Blåmålla hittades på 1800-talet på barlast på några ställen. På mark där barlast tidigare tippades har den hittats även under vår inventering (Kastellholmen i Hudiksvall). För övrigt tycks den nu finnas vid avfallsanläggning eller upplag av avloppsslam, moderna motsvarigheter till gamla tiders dynghögar.