Ursprunglig.
Öppen, kalkrik, fuktig till blöt miljö: källmyrar (ibland dikade), axagmyrar, kalkfuktängar, fuktmarker, kalkgräsmyrar och kanter av agmyrar; även vätar, diken, kanaler, strandängar, grustag, fuktiga ängen och Gotska Sandöns dynsänkor.

Någon gång ser man plantor med mycket mörkt röda (Larsson 1994), med blekt rosa (f. pallida hos Fries 1932) eller med helt vita blommor (Vamlingbo, Visby, Brucebo, Väskinde m.fl. enligt Larsson 1994); vita blommor även i Halla (1994, JP) och Bäl, Bälsalvret (2008, BGJ).

En form med mycket kort stjälk (”utan stjelk”) omnämndes (utan lokal) av Lande-berg (ms 1811; jfr Johansson 2010), i tryck hos Säve (1837, i övers.): ’sparsamt i kalk- kärr mellan Visby och Snäckgärdet’.Johansson (1897) bedömde att den (”acaulis”) förekom ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Att döma av tillgängligt herbariematerial var detta nog en överskattning. Under våra inventeringar har vi inte påträffat den; möjligen handlade det om en betespräglad ekotyp, som gått tillbaka eller försvunnit helt med upphörande bete (se även Toräng & Vanhoenacker 2009).

I samband med Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var majviva en av de oftast noterade arterna (plats 9 med 159 noteringar; flest noteringar, 309 hade blåtåtel Molinia caerulea). Majviva räknades av Martinsson som en karaktärsart för Gotlands örtrika kärr och fuktängar. Den är nu sällsyntare på slättområdena, där fuktmarker dikats ut, men som helhet fortfarande allmän, som andelen undersökta provrutor visar. Den angavs av Johansson (1897) som mycket allmän, vilket skulle vara en överdrift i dag; majviva har säkerligen lidit av utdikningarna på ön.