Ursprunglig, kulturföljeslagare.
Öppen, torr miljö: torrängar, strandängar, sand- och stenstränder (gärna i driftvallar); sekundärt och mer rikligt i vägkanter och åkerrenar, på brukningsvägar, beten samt olika typer av ruderatmark. Vägtistel är troligen ursprunglig på stränder. Englund (1942) redovisade vägtistel från 533 strandavsnitt efter sina inventeringar av Gotlands stränder 1928–36. Han betraktade den som sekundärt spridd till grusiga kustavsnitt och på kulturpåverkade ställen men som möjligen ursprunglig på klippkusterna i nordväst, där den stod på vittrad märgelsten tillsammans med exempelvis de ursprungliga arterna åkerfräken Equisetum arvense och hästhov Tussilago farfara.

En planta med vita blommor har påträffats vid ett tillfälle i Visby, norr om flygfältet, i vägkant, under några år på 1980-talet (Larsson 1994).

Vägtistel förekommer spridd över hela Gotland, och andelen provrutor med arten visar att den är allmän. Dagens frekvens stämmer någorlunda med Johanssons (1897) ”Allest.”.