Ursprunglig.
Växer på sand och torvunderlag i blöta myrar och alkärr, på sumpiga stränder, gungflyn, i diken och kanaler. Rikligast i Ireås vattensystem inklusive Tingstädeträsk (10 lokaler i 11 km2-rutor) samt på Avanäset, Fårö (4 lokalgrupper med stor utbredning fördelade på 11 km2-rutor). Inom båda dessa områden är flaskstarr känd sedan början av 1900-talet. Äldre växtplatser, som även noterats under våra inventeringar, finns också i Martebomyr och på Storholmen i Fardume träsk. Johanssons (1897) ”Sälls.” gäller nog ännu i dag, då arten endast lokalt har många växtplatser.
Första fynd
Westöö (ms 1852): Storugns i Lärbro. Första säkra uppgift i tryck hos Sernander (1894), Hellvi, Storholmen i Fardume träsk. Från Storholmen först samlad 1879 (S. Lewenhaupt i S som C. ampullacea det. M. Östman 1922), och här fanns den kvar ännu 1998 (GI, SHe, JP).
Utbredning
Sällsynt, men lokalt vanlig, 22 kartblad, 46 km2-rutor.
Lokaler
Osäkra eller oriktiga uppgifter:
Hos Eisen & Stuxberg (1869) anges flaskstarr vara tämligen allmän enligt Säve; uppgiften är troligen oriktig, eftersom arten inte omnämns av Säve (1837). Den finns dock med hos Westöö (ms, se primäruppgift ovan), vars uppgifter utgjorde underlag för Eisen & Stuxbergs flora, varför uppgiften trots allt kan vara riktig.
