Ursprunglig.
Fuktig ängsmark, myrkanter och strandängar, ofta i igenväxande sådana; även i ängen, i delar som inte slås. Arten finns också i glesa partier i fuktig till sumpig skogsmark. Säve (1837) bedömde strätta som tämligen allmän, liksom Johansson (1897). Det svarar bra mot dagens förhållanden.