Ursprunglig.
Fuktiga strandängar, tålig gentemot bete och slåtter. I det inre av Gotland är toppfrossört inte så vanlig, men den kan påträffas i fuktig ängsmark, vätar och kärrkanter, vid bäckar och i körspår på tidvis fuktig mark. Toppfrossört är lågväxt och troligen känslig för igenväxning; den står ofta i kanterna av tuvor och tycks även föredra ett visst skydd av buskar.

Johansson (1897) bedömde att toppfrossört förekom ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Inlandsförekomster var förmodligen sällsynta, såsom de är i dag. Englunds (1942; inventeringar 1928–36) utbredningskarta för artens strandförekomster visar att arten då förekom även utmed Norrlanda- och Gothemskusten, där den nu är i stort sett borta, sedan bete och slåtter minskat. Däremot har arten sedan 1930-talet etablerats utmed västra kusten, med många lokaler från Sundre till Eksta, där den tidigare saknats nästan helt (vi har bara funnit två tidigare uppgifter, från Burgsvik 1910 och från Eksta 1872).