Ursprunglig.
Öppen, torr till frisk mark: torrängar, kalkhällmark, alvar, kalkberg, hällmarks-tallskog, öppen blandskog, sandmark, strandängar, strandvallar, betesmark, väg-, åker- och dikeskanter samt ängen. I torra, exponerade lägen kan gulmåra vara extremt småvuxen, i frodigare miljöer högvuxen, upp till halvmeterhög. Blommorna kan ibland ha en blekare, ljusgul färg (var. albidum), först noterat hos Eisen & Stuxberg (1869): ”der och hvar” (men det finns en viss risk för förväxling med gräddmåra G. mollugo × verum), säkrare hos Johansson (1897) och Fries (1932).

Gulmåra förekom enligt Johansson (1897) allestädes, vilket den gör även i dag. Den höga andelen provrutor med gulmåra visar att arten är en av de allra vanligaste gotländska växterna.

Gulmåra representeras på Gotland av två underarter: vanlig gulmåra ssp. verum och gles gulmåra ssp. wirtgenii. Den senare är bara känd från en enda tillfällig förekomst, så de uppgifter om arten som rapporterats under Projekt Gotlands flora torde avse vanlig gulmåra.