Ursprunglig.
Öppen till halvsluten, fuktig till blöt miljö: fuktmarker, diken, kanaler, åkanter, bäckar, myrkanter, vätkanter, dammkanter, bryor i ängen, lövkärr och sumpkärr. Någon gång på strandängar, sandiga sjöstränder och fuktiga betesmarker på sand. Andelen provrutor med strandlysing visar att arten är vanlig på Gotland. Strandlysing ökade möjligen något under 1900-talet, eftersom Johansson (1897) bedömde artens frekvens som endast ”Täml. allm.”. Ökningen kan möjligen bero på minskat bete i utmarkerna.