Ursprunglig.
Öppna, torra, grusiga eller sandiga marker över kalk eller på ren kalksten, t.ex. kalkhällar, alvar, torrängar, kalkberg, strandklapper och hällmarkstallskogar. Arten är ofta dominerande över stora ytor och därmed en karakteristisk växt för öns kalkmarker. Johansson (1897) räknade grusslok till de ”petrofila växterna” och angav att den specifikt förekom på grusiga backar. Den saknas i jordbruksområdena Sanda–Mästerby–Hogrän–Dalhem. Det finns också en stor utbredningslucka med bara enstaka förekomster från och med Eksta–Lau mot söder till och med Öja. Detta område inrymmer mest (men inte helt) åker- och betesmark, ängen och lövskog, och den underliggande berggrunden är en lerig kalksten. Däremot är grusslok allmän i områdena med hård kalksten. Johansson (1897) angav arten som ”Täml. allm. på de stora hällområdena”. P.g.a. 1900-talets betesfred har den ökat; Johanssons (1897) sydligaste lokaler var St. Karlsö och Lye (jfr Petterson 1958 s. 206).
Första fynd
Utbredning
Tämligen allmän, 132 kartblad. Provrutor: 4,8 %.
