Ursprunglig.
Frisk till fuktig skogsmark (även i kalktallskog), ängen, ibland nära myrar och vätar (mot hällmark); ofta i skogsbryn, vägkanter och dikeskanter. En speciell miljö där kanelros är särskilt riklig är den växelfuktiga miljön på lerig vittringsjord på Bälsalvret. Här växer den helt öppet i mycket lågvuxna exemplar.

Andelen provrutor med kanelros är ganska hög, men spridningen är mycket ojämn. Kanelros är allmän inom skogsbältet på mellersta Gotland, från Hejde till Gothem, likaså söder och sydost om Visby, från Hejdeby och Träkumla till Roma och Vall, samt i skogs- och alvarmarkerna från Bäl och Hejnum till Hangvar; i övrigt är den sällsynt till mindre allmän (se karta). Kanelros ökade starkt under 1900-talet. Johansson (1897) bedömde arten som ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän. Han uppgav dock ön Fårö (där han själv sett den), varifrån den inte noterats under Projekt Gotlands flora. Ökningen under 1900-talet hänger samman med igenväxningen av landskapet, p.g.a. minskat utmarksbete och upphörande ängeshävd.