Troligen sedan gammalt inkommen (eller förvildad?), bofast.
Ängsmark, företrädesvis med nöt- eller fårbete, även ängen; gärna på svagt fuktig till frisk mark. Kummin växer också i trädgårdsland, på gräsmattor och på gårdsplaner. Johansson (1897 s. 43) räknade kummin till ”kulturgränsens växter” och kommenterade att den ”är ej kulturväxt i egentlig mening; den skyddas dock, därigenom att frukterna tillåtas mogna. Följaktligen bildar den ofta täta bestånd i gräsmattorna i eller invid trädgårdarna.” I dag ser man ofta kummin i ängsmark, längre från bebyggelse än vad äldre tiders botanister gjorde.