stor kustruta
Thalictrum minus subsp. minus
Ursprunglig.
Hällmark, i tunt jordlager eller i hällsprickor, i torr, ljusöppen tallskog och på torrängar; ibland i torra, grusiga åkerrenar eller vägrenar. På Gotska Sandön växer stor kustruta i lövskog under fuktigare förhållanden. Att arten har en viss spridning på Gotland framgår av andelen provrutor där den noterats. Utbredningen är emellertid ojämn; på delar av västra Gotland, där det är ont om torra sand-, grus- och hällmarker finns utbredningsluckor från Barlingbo över Romaslätten mot Sanda, liksom i Sudrets åkerområden.
Johansson (1897) bedömde arten som ”Allm.”, vilket stämmer bra med artens nuvarande frekvens.
Första fynd
Linné (Linnæus 1741 nr 49). Under gotländska resan 1741 (Linnæus 1745b) nämnde Linné stor kustruta från Ireå i Hangvar, från ängarna vid kyrkan i Gothem och från L. Karlsö i Eksta (belägg nr 713.12, i Linnéherbariet i London, är från Gotland och är typ för arten; Jonsell 2006). Som skild från äkta kustruta först hos Fries (1841), som behandlade den som en egen art, T. Kochii.
Utbredning
Allmän, 157 kartblad. Provrutor: 2,0 %.
