Ursprunglig.
Ängsbarrskog, blåbärsgranskog och tallskog, gärna på sand samt i myrkanter och på torv. Någon gång i lövskog; på Gotska Sandön i lövmorer och nedom dynsluttningar. Andelen provrutor med klockpyrola är relativt stor (bara något mindre än motsvarande andel för grönpyrola), vilket betyder att arten är ganska allmänt spridd i öns skogar. Kanske är klockpyrola något förbisedd vid de vanliga inventeringarna. Dess frekvens är oförändrad eller kanske något ökande sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav arten som ”Flerst.”, ungefär motsvarande mindre allmän.