Ursprunglig. Frisk till fuktig gran- eller tallskog, ofta i gammal granskog på sand, i fuktiga svackor, rikligast på Fårö, här i fuktig tallskog med inslag av klibbal, vid diken och kärr, ofta i djup skugga. Två lokaler i lövskog med fornlämningar. På södra Gotland även invandrad i dikad myr, nu igenvuxen med björk och brakved. På några lokaler bara enstaka; rikligast i gammal granskog samt i fuktig skogs- och kärrmark på Fårö.
Första fynd
Johansson (1910b): som ”Dryopteris spinulosa (Mill.) O. Kuntze var. dilatata (Hoffm.)”, från Fårö, ”glandelrik men för övrigt svagt utpräglad (Le)” och Gothem, ”vid Sundet, ej glandulös men i alla avseenden bättre utpräglad”. Belägg från Gothem, 1894 (KJ i UPS), har emellertid visat sig vara Dryopteris expansa nordbräken, som först senare sågs som artskild från D. dilatata. På Fårö finns i dag såväl lundbräken som nordbräken, så det går inte att gissa sig till vilken av dem som Lange såg på Fårö.
Det äldsta belägget av D. dilatata togs emellertid redan 1851 vid Trullhalsar i Norrlanda av O.A. Westöö (i VI), som på arket skrivit ”Polystichum spinulosum DC β dilatatum”. Lundbräken finns ännu kvar på flera ställen runtom Trullhalsar. Att lundbräken inte angavs i Eisen & Stuxbergs flora (1869) och inte heller av Johansson (1897) kan ha berott på att de var osäkra på det systematiska värdet.
Första tryckta uppgiften om lundbräken på Gotland säkert åtskild från nordbräken finns hos Högström & Fåhræus (1983), där båda arterna uppges från Fårö, nära Kullakärr samt 2 km SO Skärsände (GF conf. T. Karlsson).
Utbredning
Sällsynt, 30 kartblad, 45 km2-rutor.
