Ursprunglig.
Öppen, gärna sandig till grusig mark: torrängar, sandhedar, torrare strandängar, hällmarker (ofta i spricksträngar) och alvarmark, klintkrön, gläntor i kalktallskog. Småfingerört växer också i vägkanter, körvägar, grustag och ibland också i jordblottor i torra, sandiga eller grusiga gräsmattor. I gynnsamma miljöer kan den bilda rika bestånd. Detta, tillsammans med artens breda biotopval, avspeglas i den ganska höga andelen av provrutorna.

Småfingerört är synnerligen formrik på Gotland. Johansson (1897 s. 107) urskilde P. minor f. erythrodes, som kännetecknades av rödaktiga stjälkar och blomskaft, försedda med långa (1,5–2 mm), utstående hår, mellan dem en kortare, tätare hårighet samt spridda till täta rödaktiga glandelhår. Blomman är stor (15–20 mm i diameter) med cirkelrunda kronblad.

I en senare uppsats (Johansson 1905) introducerades en ny underart, ssp. croceolata, karakteriserad framför allt genom att kronbladen har en gulröd fläck nära basen (som hos vårfingerört, men inte lika framträdande). I uppsatsen behandlades erythrodes nu som en varietet, och en ny varietet, var. obcordipetala, beskrevs. Som varietetsnamnet säger har dess blomma omvänt hjärtformiga kronblad (med ett smalt ”skaft” nedtill). Även en tredje varietet omnämndes, var. parviflora, med små, smala kronblad. En form med starkt konkava kronblad, f. concaviflora, beskrevs också.

Varieteterna fanns med i första och andra upplagan av Lindmans Svensk fanerogamflora (1918, 1926), medan Johanssons ssp. croceolata nu behandlades som en art, P. croceolata. Senare har Asker (1985) genomfört genetiska undersökningar av småfingerört utifrån Johanssons klassificering (även grå småfingerört och gråfingerört). Hans resultat tyder på att växterna förökar sig övervägande apomiktiskt, och att de får en enhetlig avkomma. Variationen inom denna grupp är så stor att den enligt Asker knappast kan ha uppstått på Gotland efter istiden; kanske är det en kvarleva från en tid med varmare klimat. I dag behandlas småfingerört som en enda (mycket formrik) art. Det är dock värt att uppmärksamma Johanssons bedömning av det ganska specialiserade biotopvalet hos ssp. croceolata (s. 15, i övers.): ’kalkklippor, kalkhedar eller på kalkmark, täckt av tunt lergrus–kalkgrus, översvämmat höst och vår (”träskhedar”), mer sällan på torr gräsmark’. Från sådana biotoper föreligger några uppgifter om denna form från våra inventeringar (Hejnum, BGJ).