Ursprunglig.
Fuktig mark: skog, skogskärr, ängen, fuktängar, kärrmarker, myrkanter, sjöstränder, åar, bäckar, diken och kanaler; även på igenväxande strandängar. Martinsson (1997) nämnde älggräs som dominant art i ”Öppet sumpkärr av högstarr-ört-typ”, med beräknad areal av 627 hektar på Gotland, samt i ”Fuktäng av högört-typ” med 48 hektar. Dessa kärr användes tidigare för slåtter, men växer nu igen med högörter och vide. Dessa utbredda bestånd av älggräs får genomslag i den ganska höga andelen i provrutorna. Under Projekt Gotlands flora funnen från Sundre till Fårö, men ej på L. Karlsö och Gotska Sandön (en osäker uppgift finns dock från L. Karlsö, 1970; L. Sterner enligt Fröman 1979). Älggräs ökar då bete eller slåtter upphör. Arten beskrevs av Johansson (1897) som ”Allm.”. I jämförelse med våra inventeringar innebär detta att frekvensen troligen var rätt oförändrad under 1900-talet eller möjligen något ökande efter igenväxning av tidigare betade marker.