Ursprunglig?
Kanske ursprunglig, men möjligen spontant inkommen i sen tid, eftersom bara sju lokaler var kända ännu i slutet av 1800-talet. Eftersom åtminstone tre av dessa lokaler låg i hamnorter kan strandråg ha nått Gotland med sjöfarten. Växer på sandstränder och dyner, någon gång på grusiga strandvallar, samt i inlandet på t.ex. vägkanter (men inte alls lika ofta som på fastlandet, eftersom man inte saltar vägarna på Gotland vintertid). Fynd finns från ett tiotal km2-rutor i inlandet. Englund (1942) skrev att strandråg växer på den yttre delen av stranddynen ovanför zonen med strandkvickrot Elytrigia juncea ssp. boreoatlantica. Han hade 89 lokalprickar efter sina inventeringar av Gotlands stränder 1928–36, vilket ska jämföras med 219 strandrutor under tiden för Projekt Gotlands flora (exklusive Gotska Sandön, där Englund inte inventerade). En markant ökning skedde alltså under 1900-talet.
Första fynd
Utbredning
Tämligen allmän, 58 kartblad, 254 km2-rutor.
Lokaler
äldre fynd (1800-talet; lokalerna redovisade hos Johansson 1897):
– Klinte, Klintehamn, 1879 (C. Lindman i UPS).
– Sanda, Vivesholm, 1879 (C.A.E. Lénström i VI).
– Västergarn, Kronholmen, 1799 (Wahlenberg 1805); Svältholmen, 1872 (Wö i VI).
– Visby, 1863 (C.A.E. Lénström i VI); Gamlehamn, 1886 (KJ i UPS).
– Othem, Slite.
– Fårö, Skärsände; Gotska Sandön, 1859 (Wö i VI).
