Ursprunglig.
Flack, saltpåverkad ängsstrand, i skonor, det vill säga låga gropar, vilka översvämmas vid högvatten och där salt därför anrikas när vattnet avdunstar. Glasört är salttålig, liksom saltört Suaeda maritima, och de båda arterna växer ofta på samma ställen. Englund (1942) skrev att glasört ofta ansamlas i fördjupningar i skonorna orsakade av exempelvis hjul- eller fotspår, vilket han förklarade med att dess frön ansamlas av vattnet i sådana fördjupningar. På betade stränder är arten lågvuxen. Englund har noterat yppiga och kraftigvuxna plantor i rena tångavlagringar på några platser.

Glasört är tämligen allmän på södra Gotlands stränder, i övrigt sällsynt. Den saknas på västra kusten norr om Västergarn liksom på Fårö. Utbredningsbilden är i stort sett densamma i dag som hos Johansson (1897) och Englund (1942). Englund har 118 inprickade lokaler efter sin noga utförda inventering 1928–36. Artens utbredning och frekvens sedan dess tycks vara rätt oförändrad.