Ursprunglig.
Tånggödda sandstränder och ängsstränder, även driftvallar på klapper men inte lika vanlig här, till skillnad från spjutmålla A. prostrata. Ett knappt tjugotal lokaler i det inre av Gotland har rapporterats, då från gödselstäder eller kalkgrus (grus hämtat på havsstranden), t.ex. från en kalkgrusad skogsväg. Dagens utbredning stämmer nästan fullständigt med Englunds (1942) uppgifter från inventeringarna 1928–36. Han redovisade 331 lokalprickar på karta. I våra inventeringar fann vi en högre fre-kvens, vilket bör innebära att arten ökade något under slutet av 1900-talet. Orsaken kan vara ett minskat bete på öns stränder samt minskad användning av släke (tång) för gödning av åkrar.
En form med vågigt tandade blad har tidigare urskilts som β serratum och har rapporterats från Vitvär i Ardre, Fröjel, Klintehamn i Klinte och Gotska Sandön, Fårö (Eisen & Stuxberg 1869, Johansson 1897, Fries 1934).