Ursprunglig.
Oftast i blottad sand i dyner, på sandhed, i sandgropar; även på annan öppen sand, t.ex. på sandig kanalvall, vid kaninhål. Enligt Englund (1942) på stränderna särskilt i små, bara sandfläckar som troligen uppkommit genom vinderosion eller tramp. Något märkligt är att denna sandart saknas på de mest extrema sandområdena ute på Avanäset och på Gotska Sandön. Möjligen kräver sandtimotej ett visst kalkinnehåll i sanden (L. Jonsell 2000), vilket delvis inte uppfylls i dessa områden.

Johanssons (1897) ”H. o. d. på sandiga stränder” motsvarar tämligen allmän. Sammantaget drygt 60 lokaler var kända före våra inventeringar. Av dessa avsåg åtta sandfält inne på ön. Vi har nu något fler noteringar. Utbredningsbilden stämmer mycket bra med den på Englunds (1942) karta, men fynd vid S:t Olofsholm i Hellvi samt Sudersand och Ajkesvik på Fårö har tillkommit. Sex nutida växtplatser är kända från öns inre. Sandtimotej på Gotland har troligen ungefär samma frekvens i dag som tidigare; möjligen kan en viss spridning ha skett till nya växtplatser. Jämfört med Englunds karta ligger växtplatserna tätare i dag längs vissa kuststräckor.