Ursprunglig. Troligen naturliga förekomster i å, bäck, sjö; vanligare i diken, kanaler, djupa körspår m.m. Möjligen mer frekvent förekommande i öns djupare åar och kanaler än gotlandssvalting. Johanssons (1897) ”Täml. allm.” innefattade även gotlandssvalting A. lanceolatum. Eftersom gotlandssvalting skildes från svalting först i början av 1900-talet är det svårt att göra jämförelser av dess frekvens över tiden. Förmodligen är frekvensen, trots utdikningar, ändå konstant eller ökad, då svalting nu också förekommer i mer kulturskapade miljöer.