Ursprunglig.
Nipsippa växer i gles hällmarkstallskog eller på grus och sand i torr tallskog samt, mer sällan, på helt öppen hällmark. Den finns ofta längs (eller på) skogsvägar och i grusiga vägkanter, i mark där den lätt kan fröså sig, gärna i lätt skydd av buskar. I östra delen av Filehajdar i Othem växer nipsippa också i blottad, lerig vittringsjord. Den tål inte hårt bete. Alla nutida lokaler är obetade; på en tidigare lokal i Hangvar har arten försvunnit p.g.a. insatt fårbete. Att betet av skogsmark upphörde på stora delar av Gotland under 1900-talet har enligt Pettersson (1958) medfört att nipsippa tilltagit starkt. Han kände till förekomster i Lojsta, Etelhem, Hejde, Träkumla, Follingbo (2 lokaler), Hejdeby, Othem (2 lokaler) och Lärbro. Lindell (1996, 1998) har undersökt släktskapsförhållandena med närstående arter och har under senare år även följt beståndens utveckling.

Utbredningen är koncentrerad till några få centrum: hällmarkstallskog i södra delen av Hejde och Etelhem–Garde–Buttle, sandig tallskog och hällmarkstallskog i ett stråk från Träkumla över Follingbo till västra delarna av Endre och Hejdeby, hällmark och hällmarkstallskog på Hejnum hällar och Filehajdar samt liknande biotoper i Lärbro och Rute. Nipsippa har under Projekt Gotlands flora noterats i följande socknar: Lojsta, Etelhem, Garde, Ardre, Hejde, Träkumla, Buttle, Follingbo, Hejdeby, Endre, Tingstäde, Hejnum, Othem, Lärbro och Rute. Äldre fynd har även gjorts i Hangvar (Rosvall 1986). I västra delen av Filehajdar i Othem finns de rikaste förekomsterna, där ca 107 000 blommande exemplar inräknades 2004 (Petersson 2004d). Inklusive sterila plantor fanns allt som allt 375 000 individ (uppskattat utifrån stickprov). På övriga växtplatser, från Hejde till Rute, fanns ca 6 000 blommande plantor samma år. För nipsippa har ett åtgärdsprogram framtagits (Lindell 2007).

Plantor med rent vita blommor förekommer sällsynt (Etelhem, Hejnum, Othem; se Larsson 1994), gulvita blommor är kända från en lokal liksom rent ljusrosa blommor (Othem; Petersson 2004d). Den vanligaste avvikande färgformen har kalkbladens insida vit och utsidan violett (Larsson 1994, Petersson 2004d).

Nipsippa ingår i EU:s art- och habitat-direktiv och är fridlyst.