Ursprunglig.
Blåsippa finns i skogsmark, lövskog lika väl som barrskog, även i hällmarkstallskog eller på öppen kalkhäll, men då i karstsprickor eller på annat sätt skyddad, t.ex. av enbuskar; vidare i ängen och inte alltför väl hävdade trädgårdar; den förefaller behöva lövtäckning eller annat skydd under vintern. Blåsippa trivs såväl i torr som i frisk till fuktig miljö, föredrar lätt skugga, kan växa i mycket djup skugga men blommar då sämre. Röjningar av igenväxt buskmark brukar resultera i rik blomning de följande åren.

Johansson (1897) bedömde blåsippa som allestädes förekommande. Med ett minskat eller upphört bete ska den senare ha ökat ytterligare i de gotländska skogarna (Pettersson 1958). Blåsippa växer nu under våren i rika bestånd över hela ön. Dess höga frekvens framgår också av den höga andelen i provrutorna.

Normalt har arten blå blommor, men övergångar mot röda blommor är vanliga; även ljusblå och rent vita blommor förekommer. En helt kal form med snövita blommor (f. glabrata) förekommer mycket sällsynt (Bunge, Fårösund, 1937; H. Jungstedt i S). Plantor med fyllda, blå blommor har under vår inventeringsperiod rapporterats från Västerhejde, Väskinde och Hejnum; fyllda röda blommor har påträffats i Tingstäde vid Tingstädeträsk 1970 (BGJ). Någon gång möter man bestånd med rent honliga blommor, utan ståndare (Jonsell 2001).