Förvildad, bofast.
Strödd i lövskog och lövridåer, ängen, blandskog och hälllmarkstallskog; även på ren kalkhäll. Även spridd till vägkanter, kanalkanter och dikeskanter samt kvarstående vid f.d. gårdar. Linné (Linnæus 1745a) inkluderade vildapel M. sylvestris i apel men påpekade att det fanns två varieteter, en med mycket sur frukt och en med besk men något sötaktig frukt; den förra torde motsvara vildapel och den senare apel. Hartman (1849 och följande upplagor) accepterade också bara en art men urskilde en varietet med bladen ludna på undersidan (= apel) och huvudformen med kala blad och (ofta) tornspetsiga kvistar (= vildapel). Från Gotland angavs bara den senare. Apel var tydligen vid denna tid inte känd från Gotland. Johanssons (1897) frekvens, motsvarande ”tämligen allmän”, är lägre än dagens. Apel ökade således i frekvens under 1900-talet, vilket troligen beror på minskat bete (apel saknas t.ex. ännu på hårt betade öar som L. Karlsö, Östergarnsholm och Skenholmen).