Ursprunglig. Havsstrandängar, gärna betade och ofta något sumpiga, rikligast i agnsävzonen, men med vid amplitud från de yttre delarna (tål översvämning) till långt upp på landstranden (Englund 1942). Även på grus, sten och märgel.
Englund (1942) fann havssälting på 417 strandavsnitt 1928–36. Förmodligen är frekvensen oförändrad, trots att vi i dag har något färre växtplatser.
Havssälting har också noterats i fyra inlandslokaler, varav tre geografiskt knutna till järnvägen. På dessa platser långt från Östersjön var arten troligen inkommen med grus och sand från stränderna (Eng-lund 1942).
Första fynd
Wahlenberg (1805): ”Allestädes ymnigt”.
Utbredning
Allmän vid kusten, 81 kartblad, 316 km2-rutor.
Lokaler
Inlandslokaler:
– Öja, Lajkungsrum, ca 1990 (1651-- 6324-- ETi; ej nära järnväg).
– Mästerby, Skogs (Fr enligt Johansson 1910b), även 1943 (Fr i S) och i agmyr N Skogs (järnvägen Roma–Klintehamn passerade i detta område), 1990 (1647-- 6374-- MT).
– Martebo station (Fr enligt Johansson 1910b).
– Tingstäde, ”nära järnvägsspåret nära Sphagnum-förekomsten”, 1921 (R. Sernander i UPS).
