Ursprunglig. Redan tidigt visste man att på Gotland kunde örnbräken vara extremt högvuxen. Nyman (1842) skriver från Lummelunda att ”i skogen ofvanför bruket hade Pteris aquilina en höjd af 3 alnar”. Från Skåne och Blekinge noterade Hylander (1953) att det förekom en högvuxen ras; för Gotlands del noterades detta förhållande ånyo av J. Kraft, som med hänvisning till Hylander skildrar en ”nordlig ras” och en högvuxen ”sydlig ras” (Kraft 1970). Han skriver att den nordliga rasen ”förekommer allmänt på Gotland” och den sydliga ”här och var på Gotland” och exemplifierar med landsvägen mellan Slite och Ljugarn. 1983 refererades raserna (Karlsson 1983), med hänvisning till Krafts artikel, som var. aquilinum (”den sydliga rasen”) och var. latiusculum (”den nordliga rasen”). I dag ser man dem som två underarter, ssp. aquilinum resp. ssp. latiusculum.

Det är troligt att Krafts observationer är gjorda på ssp. aquilinum. Denna underart är i dag känd bl.a. från några lokaler norr om Ljugarn, och högvuxna mellanformer mellan de två underarterna finns också noterade från östra Gotland.

Merparten av de äldre observationerna av örnbräken gäller säkert ssp. latiusculum, eftersom ssp. aquilinum är betydligt ovanligare och inte känd från stora delar av Gotland. De äldre belägg som finns bevarade är ofta fragmentariska eller från mycket småvuxna exemplar (för att få plats på herbariearken) och går inte alltid att bestämma till underart.

Vid förra sekelskiftet saknades örnbräken i de sydligaste socknarna (såsom Hemse, Fide och Öja enligt Johansson 1897). Örnbräken är fortfarande mindre vanlig här än på övriga Gotland. I delar av Fårö saknas den helt.