Ursprunglig.
Frisk till fuktig mark: ängen (här även i en tidigblommande, lågvuxen form), fuktängar, strandängar, vät- och agmyrkanter, kalkgräsmyrar och källmyrar; även vägkanter, betesmark och fuktig skogsmark. Den höga andelen provrutor med ängsvädd visar att den är en av de allmännare arterna på Gotland. Johansson (1897) uppgav frekvensen ”Allest.”, vilket stämmer bra även i dag.