Ursprunglig. Kärrlilja är en typisk art för öns källmyrar, men den finns även i liknande miljö i agmyrkanter, fuktängar, dikeskanter och grustag, där källflödena inte är så framträdande. Kärrlilja förekommer främst inom öns högre liggande kalk- och skogsområden, där källmyrar finns i större utsträckning och dikning av artens miljöer inte skett lika ofta. I Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var kärrlilja en av de mest registrerade arterna (16:e plats med 117 noteringar; vanligast var blåtåtel Molinia caerulea med 309 noteringar). Vi bedömer, liksom Johansson (1897), frekvensen som tämligen allmän, men kärrlilja har troligen ändå minskat något genom utdikning och torrläggning.
Första fynd
Utbredning
Tämligen allmän, men ojämnt fördelad, 100 kartblad, 491 km2-rutor.
