Förvildad, bofast.
Som odlad gammal i Norden, på Gotland samlad redan omkring år 1700 av Münchenberg. Som förvildad nämner Johansson (1897) arten från nio socknar utöver Sanda. Isop föredrar torr, grusig mark, gärna vägkanter eller igenlagda grustag; den växer ibland på grus över kalkhällar. Den förekommer även på gamla boplatser eller i anslutning till trädgårdar. Arten sprider sig villigt med frö. Det finns lokaler där isop med säkerhet funnits åtminstone under 30 år. Blommorna är vanligen mörkblå, men ljusblå, rosa och vita färgformer är inte ovanliga (Fries 1932, Nilsson 1981).
Första fynd
Utbredning
Mindre allmän, 47 kartblad, 68 km2-rutor.
Lokaler
Äldre uppgifter (från 1800-talet):
– Näs, Näsudden vid Båtels (Johansson 1897).
– Rone, utanför en trädgård (Johansson 1897).
– Lye, vägkant, 1890 (Aulin 1914).
– Stånga, vid landsvägen nära fattighuset (Johansson 1897).
– Hejde, vid Dans (Johansson 1897).
– Sanda, se primäruppgift.
– Eskelhem, vid Boleks och vid landsvägen i n.v. delen (Johansson 1897).
– Västerhejde, N Bjärs (Johansson 1897).
– Visby, vid Högan, förvildad, 1885 (T. Sillén i LD, F. Nilsson i OHN, UPS); Visby norrut (Johansson 1897).
– Fole?, vid landsvägen 1/4 mil väster om Bäl kyrka, vid en trädgårdstäppa, 1891 (KJ i UPS).
– Othem, vid stranden i Slite, 1880 (Aulin 1914); vid Sojdbro (Johansson 1897).
– Stenkyrka, vid Garde (Johansson 1897).
