bäckmärke
Berula erecta
Ursprunglig.
Bäckar, diken, åar och kanaler; även i utflöden vid havsstränder, exempelvis från diken och källor. Under 1900-talet ökade bäckmärke, särskilt på södra Gotland; Johansson (1897) bedömde att bäckmärke förekom ”H. o. d.” (motsvarande mindre allmän) på norra och mellersta Gotland och var sällsynt i övriga delar. Han hade bara en lokaluppgift (När) söder om Klinte–Alskog. I dag är arten mer jämnt spridd och allmän i Gotlands vattensystem, men med en del luckor i utbredningen.
Första fynd
Rosén & Wahlenberg (1821, Sium angustifolium, i övers.): ’i bäckar nedanför kalkklippan norr om Visby’. På Roséns belägg (i UPS) står ”I bäckar flerstädes på G.”. Insamlad redan 1701–02 av Münchenberg (i övers.): ’i bäckar etc.’.
Utbredning
Tämligen allmän, 121 kartblad, 432 km2-rutor.
