Ursprunglig.
Vanligt inslag i löv- och barrskog, sällan dominerande; även i ängen, spridd i igenväxande betesmark och på åkerrenar. Skogsek växer bra både i torr och i frisk jord. Den sprider sig i obetad skogsmark, såväl på djup som på grund jord, även på kalkhäll. Till och med i trädgårdsrabatter kan man ibland finna småplantor, planterade av fåglar och ekorrar. Pettersson (1958 s. 58) skriver: ”Quercus i gamla individ saknas över stora delar av Gotland, t.ex. i När-Lau-området, men nästan överallt påträffas yngre ex., t.ex. i form av groddplantor.” Detta stämmer fortfarande; från Hangvartrakten kommenteras särskilt i våra inventeringsprotokoll för knappt hälften av uppgifterna (närmare 70) att det handlar om småplantor eller buskar (TK). Större bestånd finns t.ex. vid Ekebys i Stenkyrka. Skogsek lämnas ofta kvar på hyggen; öster om Kallgatburg i gränstrakterna Hejnum–Boge–Othem finns hyggen med rikligt med kvarstående gamla ekar, som tidigare vuxit strödda i barrskogen.
Första fynd
Linné (Linnæus 1745b, 24 juni 1741) från midsommarfirandet i Visby: ”Löfhyddor hade i dag några få bygt sig, men de mäste hade löfwat sina hus med Ekelöf, hwar til wi i går sågo hela Hästlassen införas, emedan Biörkelöfwet war förbudit och gemene man ej argumenterade a minori ad majus.” Från Ava på Fårö beskrev han den s.k. Avaeken, som står kvar än i dag: ”Eken war en af de ansenligaste; ty des Stamm var 7 alnar omkring, des Högd war 37 alnar, och des Grenars sträckning eller diametren genom Kronan war 44 alnar.”
I handskrifter finns ek omnämnd redan i den medeltida Gutalagen (Holmbäck & Wessén 1943 s. 242): ”Hugger du i skogen ned någons ek, så stor att den ej sviktar för ett oxok, när ett par oxar gå fram, böta då två sexlingar.”
Utbredning
Allmän, 171 kartblad. Provrutor: 28,8 %.