Ursprunglig.
Svalört är vanlig i ängsmark och ängen, där den frodas i lätt skydd av träd och buskar och ibland blir nästan heltäckande; även i skogsbryn, åkerrenar, vägrenar och diken. Invandrad i trädgårdar; i äldre gräsmattor täckande stora ytor, ibland ett besvärligt rabattogräs. Längst i norr är dock uppgifterna färre; svalört är inte lika vanlig på Fårö, och på det östligaste kartbladet på Avanäset finns blott en lokal, i en trädgårds gräsmatta. Möjligen är arten något förbisedd i de kartblad som inventerats sommartid, då svalört försvinner rätt tidigt. Johanssons (1897) ”Allest.” antyder en högre frekvens under slutet av 1800-talet.

Endast vanlig svalört ssp. verna är känd från Gotland.

I samband med utgrävningar vid Ajvide i Eksta har man funnit förkolnade, uppsvällda rötter av svalört i jordproven. De förekom på ett sätt som kan tyda på att de blivit rostade med avsikt, för att ätas. En av härdarna C¹⁴-daterades till mitten av bronsåldern, ca 1100 f.Kr. (Engelmark & Viklund 1988).