Ursprunglig.
Vanlig vattenmöja växer framför allt i bryor, ibland helt täckande vattenytan, också i fuktig lerjord i kanterna. Även i andra grunda vatten samt i våta svackor i betesängar; ett fynd i öppet vatten i agmyr.
Glest strödd, företrädesvis i jordbrukslandskapet. Johanssons (1897) ”H. o. d.; mer sälls. på n. delen; mest spridd på s. Gotl:s sandområden” innebar att vanlig vattenmöja då var tämligen allmän. Eftersom den nu är sällsynt betyder det att den minskat kraftigt sedan slutet av 1800-talet. Orsakerna till detta kan förmodligen sökas i de fortgående utdikningarna av öns våtmarker och igenläggningarna av diken.
Johansson (1897) specificerade särskilt ”i Lye, Burs och När allm!”, vilket inte alls stämmer med förhållandena i dag. Vi har dock påträffat vanlig vattenmöja på en del lokaler från Rone till Burs vilka kan vara rester av det tidigare mer utbredda beståndet i området. Troligen har kulturlandskapet förändrats så mycket under de senaste hundra åren att vattenmöja tvingats flytta runt på ön.
Första fynd
Wahlenberg (1805) inkluderade troligen båda varieteterna aquatilis och diffusus i ”Ranunculus aquatilis” som han uppgav från Gotland. Landeberg (ms 1811; jfr Johansson 2010) särskilde varieteterna, men i tryck gjordes detta först hos Eisen & Stuxberg (1869), som dessutom behandlade dem som skilda arter. Äldsta daterade kollekt av var. aquatilis är från Sudergårde i Bara (Bäl avskrivet i GB) 1851 (Wö i GB det. N Hylander 1966, VI).
Utbredning
Sällsynt, 31 kartblad, 46 km2-rutor.
