Ursprunglig.
Vanlig vattenmöja växer framför allt i bryor, ibland helt täckande vattenytan, också i fuktig lerjord i kanterna. Även i andra grunda vatten samt i våta svackor i betesängar; ett fynd i öppet vatten i agmyr.

Glest strödd, företrädesvis i jordbrukslandskapet. Johanssons (1897) ”H. o. d.; mer sälls. på n. delen; mest spridd på s. Gotl:s sandområden” innebar att vanlig vattenmöja då var tämligen allmän. Eftersom den nu är sällsynt betyder det att den minskat kraftigt sedan slutet av 1800-talet. Orsakerna till detta kan förmodligen sökas i de fortgående utdikningarna av öns våtmarker och igenläggningarna av diken.

Johansson (1897) specificerade särskilt ”i Lye, Burs och När allm!”, vilket inte alls stämmer med förhållandena i dag. Vi har dock påträffat vanlig vattenmöja på en del lokaler från Rone till Burs vilka kan vara rester av det tidigare mer utbredda beståndet i området. Troligen har kulturlandskapet förändrats så mycket under de senaste hundra åren att vattenmöja tvingats flytta runt på ön.