Ursprunglig.
Fuktmarker, fuktgropar på sandiga beten, vätar, fuktiga strandängar, någon gång i sjöfräkenkärr; även bryor, dammar, diken, fuktiga körvägar samt ruderatmarker. Englund (1942) beskriver havsstrandsbiotoperna mycket precist (i övers.): ’Den växer på strandängen i sänkor på ogenomträngligt underlag (vanligen direkt på berggrund av märgelsten eller kalksten), där tång ansamlats under extremt högvatten och förmultnat till en torvliknande jordart. Sänkorna är tidvis vattenfyllda men blir mycket torra under försommaren och högsommaren. Till skillnad från de vanliga strandförekomsterna med tång är strandförekomsterna med Alopecurus geniculatus i högre grad bundna till skyddade stränder, i rikt mått till stränder med skonor.’ Dagens frekvens är densamma som den Johansson uppgav (1897).