Ursprunglig. I havet, främst på mjukbotten, men även på sand-, grus- och hällbotten, från 0,2 till ca 7,5 m djup (M. Petersson 2007, 2008; Z. major ej urskild!). Under Projekt Gotlands flora funnen främst i driften, men även i havsvikar och på sumpig strand vid bäckutflöde. Storsärv Z. major räknas numera som en egen art skild från hårsärv, vilket inte var fallet under Projekt Gotlands flora. Uppgifterna om Zannichellia palustris (utan angiven underart) från inventeringen kan därför innehålla noteringar som baseras på storsärv. Dessa fynd (totalt ytterligare 13 kartblad och 18 km2-rutor) är inte medräknade här.
Johansson (1897) anger både småsärv och skaftsärv, nu som varieteter till hårsärv, som förekommande ”Flerst (?)”, motsvarande ”Sällsynt”. Det tyder på att artens frekvens inte förändrades nämnvärt under 1900-talet, men osäkerheten är stor.
Första fynd
Linné (Linnæus 1745b, 7 juli 1741): som ”Zannichellia”, allestädes i stenbrottsgropar ute på Grötlingboudd i Grötlingbo. Arten innefattade hos Linné även storsärv Z. major, varför fyndet inte helt säkert rör hårsärv (men småsärv var. repens har dock hittats i en båtlänning vid Gamlebro på norra delen av Grötlingboudd, 1991 (165959 633609 LJ). – Med säkerhet först hos Rosén & Wahlenberg (1821) från Näsudden i Näs, Langstitestrand i Eksta och nära Visby.
Utbredning
Troligen mindre allmän, 23 kartblad, 34 km2-rutor.