Ursprunglig.
Öppen miljö, såväl torr som fuktig, gärna betad: fuktängar, strandängar och annan betad eller slåtterhävdad ängsmark, kärrkanter, källmyrar (ofta på tuvor), även torrängar, grusigt alvar, vätar, sandig hällmark. Dessutom i mer kulturpåverkade biotoper, såsom stigar, körvägar, dikes- och kanalkanter samt grustagsbottnar. Vildlin missgynnas av upphört bete. I Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var vildlin en av de oftast noterade arterna (plats 14 med 130 noteringar; flest, 309, hade blåtåtel Molinia caerulea). Att vildlin är en spridd växt med glesa bestånd återspeglas även genom den ganska höga andelen i undersökta provrutor. Efter sina inventeringar 1928–36 redovisade Englund (1942) 402 lokalprickar längs öns stränder. Han angav att vildlin var särskilt riklig på något fuktiga strandängar i övre delen av rödsvingelbältet samt på övre landstranden (”supralitoralen”) i älväxing- och knägrässamhällen. Angavs av Johansson (1897) som ”Allest.”. Detta stämmer även numera.