Ursprunglig.
Huvudsakligen i frisk till något fuktig betes- och ängsmark; även diken, bryor och fuktig lövskog. Underlaget på växtplatserna är ofta sandigt. Underarten är på Gotland ovanligt småblommig och ofta frösteril (Lövkvist 1958). Äkta ängsbräsma blev funnen från Fide till Fårö under Projekt Gotlands flora, och den finns fortfarande på många platser inom det klassiska området från Vall till Endre.
[Cardamine matthioli: Johansson (1909) och Fries (1914), men växten i fråga har senare förts till den nuvarande äkta ängsbräsma C. pratensis ssp. pratensis (Lindman 1914, Lövkvist 1958).]
Första fynd
Johansson (1897, C. pratensis α) parviflora): Bjärs i Vall, vid Dede å i Endre samt Visby. Det framgår av Johanssons (1909) beskrivning att varieteten parviflora motsvarar äkta ängsbräsma ssp. pratensis. Belägg från ängarna mellan Stenstugu och Svenskens, Endre, 1892 (KJ i VI). Här fanns den ännu kvar i en fuktig glänta vid Åänge 1989 (165732 638890 JP). Tidigast samlad på 1830-talet på fuktiga ängar i Visby (C. Säve i VI).
Utbredning
Mindre allmän, 33 kartblad, 52 km2-rutor.
