Ursprunglig.
Vanlig i skogsmark av skiftande slag, på kalksten, grus, sand och lerjord; även kalkberg, klintmiljöer, hällmark och annan alvarmark. Också i ängen, i morer (Gotska Sandön), i kanten av våtmarker, i skogsbryn, vägrenar och åkerrenar. Oxel växer gärna i ljusa miljöer och är mycket vindtålig. Stora träd är inte ovanliga; Pettersson (1958 s. 60) anmärker att det ofta finns stora oxlar i kulturskyddade miljöer och att oxel säkert är planterad på många håll.

Oxel har noterats i en ganska hög andel av de inventerade provrutorna, vilket är naturligt utifrån artens breda biotopval och utbredning över hela Gotland. Under Projekt Gotlands flora noterad från Sundre till Gotska Sandön, Fårö. Frekvensen stämmer med Johanssons bedömning (1897), ”Allm.”, varför artens frekvens är oförändrad över åren.