Inkommen, bofast.
Dikesbottnar och dikeskanter, fuktängar och fuktig betesmark. Störningsgynnad, växer gärna i grustag och åkrar, ibland i trädgårdsland. Luddunört är en snabb kolonisatör på blottad, näringsrik jord, t.ex. brännfläckar och svedda ytor efter skogsbrand, ibland också under torrare förhållanden.
Luddunört kom troligen till Gotland mot slutet av 1700-talet, kanske även senare, vid flera olika tillfällen. Under senare hälften av 1800-talet spred den sig snabbt; Eisen & Stuxberg (1869) räknade den som sällsynt med fyra lokaler (Hemse, Eksta, L. Karlsö, Väskinde och Lummelunda, Lummelunds bruk), medan Johansson (1897) exemplifierade med 28 socknar. Expansionen fortsatte under 1900-talet, och luddunört är i dag allmän.
Första fynd
Wahlenberg (1805, E. hirsutum): ”ganska sällsynt”. Rosén & Wahlenberg (1821, E. pubescens, i övers.): ’i bäckar norr om Visby, rikligt’. Samlad på Gotland 1818 (J.P. Rosén i UPS).
Utbredning
Allmän, 166 kartblad, 1 079 km2-rutor. Provrutor: 1,0 %.
