Ursprunglig.
Den rikaste förekomsten är belägen i en idegranslund i ett större myrkomplex. Här växer guckusko i fuktig, näringsrik miljö, något skuggigt. I blötare förhållanden, på en torvkulle vid myr växer den helt öppet. Arten är också känd från några växtplatser i ängen eller lövskog. Den förefaller kräva en fuktig miljö för att trivas; i mindre fuktiga förhållanden är en skuggig växtplats nödvändig.
Johansson (1897) trodde att arten funnits på flera lokaler, men blivit utrotad genom plockning och uppgrävning. Andra orsaker till att den i nuläget bara har två till tre lokaler är troligen utdikning och uppodling. En lövskogslokal, i Ganthem, är tynande och troligen redan borta. Här fördjupades ett närbeläget dike, vilket snabbt reducerade beståndet. Endast en stor lokal i Hejnum, känd av några inom lokalbefolkningen sedan början på 1900-talet (Pettersson ms), är fortfarande riklig. Förekomsten blev mer allmänt känd då den upptäcktes av Selma Karlsson, Bjärs, 1948. Hon hade sina kor i området, och när hon var där för att mjölka dem upptäckte hon guckuskon. Då fanns det bara någon enstaka blommande planta (Henning Johansson i artikel i Gotlands Allehanda 2012).
Guckusko är upptagen inom EU:s art- och habitatdirektiv.
Första fynd
Linné (Linnæus 1755) anger ormskalle som gotländskt namn på guckusko. Denna art nämns inte från hans gotländska resa, utan namnet är en andrahandsuppgift. Källan är troligen P.J. Bergius, som reste på Gotland 1752. I ett brev till Linné daterat den 18 juni (motsvarande 29 juni i den nutida kalendern) skriver han: ”Gotländska namn på örter har jag redan till et litet antal hopsamlat.” Eftersom inte heller Bergius har meddelat något fynd av guckusko måste namnuppgiften bedömas som mycket osäker. Enligt Wahlenberg (1824) användes ormskalle som folkligt namn för kungsängslilja (motsvarande dess engelska namn, Snake’s Head Fritillary).
Den första säkra litteraturuppgiften är från ”Eskelhem på en åker vid Bringsarfve” (Eisen & Stuxberg 1869). Äldsta kollekt är samlad 1844 (Klingemann i S, utan lokal).
Utbredning
Sällsynt, 3 kartblad, 3 km2-rutor.
Lokaler
uppgifter sedan 1983:
– Buttle, n.ö. delen av Lindhammarsmyr, på holme, 1 ex. med som mest 8 blommande stjälkar 1990 (1664-- 6368-- JP), först funnen på 1970-talet (O. Appelqvist, muntl.).
– Ganthem, 500 m O Gardese, i lövskog, 30 ex. 1994, ingen blommande 2009 (166604 637717 JP), känd sedan slutet av 1800-talet (A. Nilsson och KJ enligt Johansson 1897).
– Hejnum, Kallgatburgs Natura 2000-område, 1,3 km ONO Rövätar, i idegransbestånd, på lerig, fuktig kalkjord, 500–1 000 ex. 2006 (167270 640095 HPJ & SJ), först publicerad av Ohlsson (1950).
äldre uppgifter:
– Eskelhem, 1866, 1868 (P. Sturtzenbecher i VI); Bringsarve (se primäruppgift); Maldesäng nära kyrkan (ca 500 m från Brings-arve) 1866 (P. Sturtzenbecher i VI), senast funnen i Eskelhem 1880 (A. Wiberg i LD);
Osäkra uppgifter:
– Bara och Hellvi (Landeberg ms 1811, men ej sedd av Landeberg själv).
– Fårö, Gotska Sandön, ”är af gammalt uppgiven för Sandön, men har ej blifvit återfunnen” (Eisen & Stuxberg 1868) resp. L. Beckrevskullen, ”sågs av Bourgström och plockades t.o.m. där” (Arwidsson 1938).