Ursprunglig.
Strandängar, även grus- och sandstränder; dessutom fuktig gräsmark, lövkärr, vätar, bäckar, diken, damm- och kanalkanter, fuktiga grustag. Efter sin inventering av öns stränder 1928–36 prickade Englund (1942) in lokaler på 534 strandavsnitt. Särskilt riklig var arten enligt Englund i sumpmark med hundstarr Carex nigra inom övre landstranden (hygrolitoralen) samt på strandängar över gränsen för högvatten (supralitoralen). Den fanns också ofta på driftvallar, även då dessa täckts av sand och grus. Att gåsört är vanlig inom flera olika slags biotoper avspeglas i den höga andelen provrutor. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Allest.”. Våra inventeringar tyder på ganska oförändrad frekvens.

Endast vanlig gåsört ssp. anserina är känd från Gotland.