Förvildad, bofast.
Vägkanter, dikesrenar och gårdsmiljöer eller i närheten av trädgårdar. I torr till frisk gräsmark och på övergivna torra steniga åkrar kan akleja ibland, under en övergångsfas, uppträda massvis, helt dominerande. Ibland har den spritts med utkast till soptippar, grustag eller ut på hällmark. Akleja är i stort sett starkt kulturbunden, men i skog kan den uppträda i fullt naturlig miljö, långt från bebyggelse. Ofta ser man den då i gläntor eller invid stigar, gärna i något fuktig skog.
Av allt att döma har akleja en lång odlingstradition, men den har förvildats sent och inledningsvis mycket långsamt på Gotland (samlad 1701–02 i trädgård av Münchenberg). Ännu trettio år efter Wahlenberg hade Säve (1837) inte fler lokaler att citera än den mellan Visby och Snäckgärdet. Under andra halvan av 1800-talet blev rapporterna om förvildade förekomster fler. Johansson (1897) uppgav akleja från 14 socknar från Linde till Hellvi. I dag är akleja allmän och spridd över så gott som hela Gotland. Den är dock sällsynt på stora delar av Fårö och saknas t.ex. helt på Avanäset. Från Gotska Sandön rapporterades akleja först av Lindgren (1977), och till Karlsöarna har den ännu inte spritt sig.
Första fynd
Wahlenberg (1805): ”mellan buskarna på små backar vid kärret emellan St. Görans- och Snäckegärdet ej långt från Visby”.
Bygdenamn och bruk
Aklajå, akurlaie
Utbredning
Allmän, 160 kartblad. Provrutor: 1,1 %.
