Inkommen (ev. förvildad), bofast.
Vägkanter, mer sällan åkerkanter, jord- och skräphögar samt soptippar. Förr även i åkrar (Sundre 1895, Vamlingbo 1910). Inkommen under slutet av 1800-talet, förmodligen med vallfrö, möjligen även genom sjöfarten (Johansson & Larsson 1997, jfr Edqvist & Karlsson 2007). Hultemans notering om förvildning kan tyda på att den även odlades. Johansson (1897) redovisade 12 växtplatser, från Sundre till Fårö, vilket visar på en snabb spridning under slutet av 1800-talet. Denna spridning fortsatte även under 1900-talet.

Det svenska materialet fördelades i början av 1900-talet på två arter, E. esula och E. virgata; numera betraktas de som en art, E. esula, med två underarter, bredbladig vargtörel ssp. esula och smalbladig vargtörel ssp. tommasiniana. Underarterna är ofta svårskilda, och ”hvarje lokal synes hysa sin särskilda form” enligt Johansson (1910b). På ett belägg taget vid Herrvik i Östergarn 1986 (UG i LD) noterade Per Lassen följande 1987: ”intermediär mellan esula och virgata (som de flesta kulturspridda formerna i N. & W. Europa! trädgårdshybrid?).” Under inventeringarna har vi vid flera tillfällen inte kunnat bestämma underarten (ca 40 % av de km²-rutor där arten påträffats). Vi har inte heller kunnat se några skillnader i biotopval mellan underarterna, och även frekvensen är ungefär densamma. Bredbladig vargtörel har sin tyngdpunkt längst i söder, medan smalbladig vargtörel är klart vanligare på norra halvan av Gotland. Det skulle kunna bero på att vargtörel har introducerats på Gotland vid flera tillfällen.