Ursprunglig.
Rapporterad från ett brett spektrum av torra till fuktiga ståndorter: ängen, torrängar, kalkfuktängar, myrkanter, kalkgräsmyrar, källmyrar, frisk tallskog och skogsdungar på kalkhällmark; även körvägskanter. Blodrot är spridd på Gotland och växer ofta i utbredda bestånd, vilket återspeglas i den höga andelen av inventerade provrutor. I Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var blodrot den näst oftast noterade arten (262 noteringar; högst, 309, hade blåtåtel Molinia caerulea). Registreringar under våra inventeringar saknas endast från L. Karlsö (här verkar den aldrig vara noterad) och norra delen av Gotska Sandön. Johansson (1897) angav blodrot som ”Allest.”. Frekvensen är av allt att döma oförändrad sedan slutet av 1800-talet.