Kulturföljeslagare.
Öppen, torr, ofta kulturpåverkad miljö på kalk: vägkanter, fårbeten, steniga åkrar, grusiga strandvallar; även ruderatmark och grustag, någon gång alvar och kalkhällmark. Plantor med vita blommor förekommer sällsynt: Bunge (Fries 1932), Fleringe, även rosa (Larsson 1991b).
Under Projekt Gotlands flora är nicktistel funnen bara på mellersta och norra Gotland; arten är allmän på Fårös kalkområden och finns också rikligt på Östergarnslandet samt i de nordöstra delarna av huvudön. Bara ett sextiotal äldre växtplatser har uppgetts. Trots detta angav Johansson (1897) ”På nordligaste Gotl. h. o. d.”. Frekvensen motsvarar ungefär dagens tämli-gen allmän. Troligen ökade arten under 1900-talet, men bedömningen försvåras av att nicktistel ofta är tillfällig på sina lokaler; ett par år med massblomning kan följas av en lång period helt utan plantor.
Endast äkta nicktistel ssp. nutans är känd från Gotland.
Första fynd
Linné (Linnæus 1741 nr 78): i Visby stad, 1741. Första litteraturuppgift för Sverige (Nordstedt 1920). Mer utförligt i reseberättelsen (Linnæus 1745b, 16, 17 juli 1741): ”wäxte wid Landswägen jämte Klostret i myckenhet” resp. ”på Gatorna i Staden”.
Utbredning
Tämligen allmän, 55 kartblad, 304 km2-rutor.
