Gotlands flora - daggsvingel

daggsvingel

Festuca rubra subsp. juncea

Ursprunglig.
Daggsvingel växer på fuktiga ängsstränder vid Östersjön och på strandnära klippor och stenar, gärna med framsipprande vatten. Den har inte särskilt uppmärksammats under våra inventeringar och är förmodligen vanligare än vad de få uppgifterna visar.

Första fynd

Gotlands Botaniska Förening (1994) i Förteckning över Gotlands kärlväxter. Möjligen innefattas denna underart i F. rubra *dumetorum hos Hartman (1879), vilken Johansson (1889) uppger från Klinte, Klintehamn, 1888. Likaså kan denna underart avses i en notering från Lickershamn i Stenkyrka 1950 (Pettersson ms): ”Festuca rubra ad var. oelandica en underlig ’strandform’ glaucoid som växer på åtskilliga märgelstensbranter längs NW klintkanten.”

Utbredning

Sällsynt (?), 7 kartblad, 10 km²-rutor.

Lokaler

uppgifter sedan 1983:
– Näs, Kutård, på ängsstrand (1647-- 6328-- m.fl. km²-rutor, är nog allmän, BAl).
– Eksta, St. Karlsö, vid Svarthällar, flera växtplatser på klippor, 1995 (1631-- 6352-- GI; Ingmansson 1995); St. Karlsö, under Utfall på klippor, 1995 (1631-- 6353-- GI; Ingmansson 1995).
– Sanda, Vivesholm på Sagholmen, på öppen jordyta, 1992 (164211 636555 GI); Varvsholm, på strandäng med skonor, 2007 (164301 636580 UBA & TGu i ARK). – Rute, 950 m NNO Suderudd på strandnära kalkklippor med framsipprande vatten, 1992 (169127 640690 GI).
– Hangvar, S Häftingsklint, 1992 (166719 642076 EBJ); ca 200 m NNO Häftingsklint, 1992 (166728 642147 EBJ).
– Fårö, Klintsbroviken, 2003 (ca 16941- 64231- JP); Norsholmen, 1999 (ca 17018- 64341- RK).

äldre uppgifter:
– Visby, Snäckgärdet, 1915 (E. Söderberg i S).
– Väskinde, Själsö, 1917 (TV i S).