Förvildad, bofast.
Ursprungligen odlad. Spridd, förmodligen med fåglar, till hällmarker, gärna i sprickor, och hällmarkstallskog; även på lerig alvarmark och sandig, torr mark. Den förekommer också enstaka som inslag i torra till friska barrskogar, ibland i lövskog, bryn eller åkerkanter.

Ännu i slutet av 1800-talet var berberis sällsynt som förvildad. Johansson (1897) angav den bara från sju socknar och tillade: ”dessutom någon gång förvildad vid trädgårdar”. Under 1900-talet var den under stark spridning, troligen p.g.a. minskat betestryck. I hårt betade områden är berberis än i dag sällsynt; den saknas exempelvis på L. Karlsö, Östergarnsholm och Skenholmen. En trädgårdsform med röda blad har påträffats förvildad på några håll (Eke, Alva, Fröjel, Othem och Gotska Sandön, Fårö).