Ursprunglig, även förvildad.
Kalktallskog och hällmarker; även i ängsbarrskog, i sandig strandskog, vid skogsbryn och vid våtmarker samt i vägkanter. Finnoxel odlas ibland; enligt Pettersson (1958 s. 61) är den ”sedan gammal planterad, särskilt på Fårö”. Johansson (1897) nämner också en förekomst, i Sproge, som ”kanske odl.”.

Finnoxel förekommer mest i öns kalkområden, särskilt på norra Gotland, sällsyntare på jordbruksslätterna. Utbredningen är koncentrerad till fyra områden: norra Gotland, västra klintkusten från Tofta till Stenkyrka, Sproge–Eksta–Fröjel samt Östergarnslandet (jfr Falks primäruppgift!). Johansson (1897) angav finnoxel med frekvensen ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän, med sydgräns på Karlsöarna (och Sproge, men här kanske odlad). Mot mitten av 1900-talet var arten under stark spridning (Pettersson 1958 s. 60). Våra inventeringar visar också att den såväl ökade i frekvens som utökade sitt utbredningsområde under 1900-talet. Förmodligen beror detta på minskat bete på utmarkerna.